Packade i sovsäcken och tandborsten. Packade också ner en frukostmacka.
Allt annat låg i släpvagnarna.
06.00 startade vi hojarna. Såg då att temperaturen sjunkit till 7 grader under natten. Men vi hade en fantastisk luft. Klart som en höstmorgon.
Perfekt att bestiga berg.
Väntan på första färjan.
En tur på 30 min. och vi han in en snabbvända för att värma händerna.
Men det är svårt att inte njuta av landskapet ute på däck, en sådan här morgon.
Nu började vi närma oss Trollstigen. Fortfarande kallt, men vad gjorde det. Härliga kurvor, höjder och dalgångar.
Halvvägs upp på trollstigen kom en buss och parkerade vid oss. Ut ramlade 50st japaner,och alla med 2 kameror runt varje hals. Och det fotades både högt och lågt.
Det visade sej att vi höll jämn takt med dom ända ner till Geiranger.
Väl uppe blev det en fikapaus och lite mera fotande.
"Så vackert så man nästan blir tårögd" sa silverrygg. Ja vad svarar man på det?? Tredje gången jag åker, fortfarande lika hänförd...
Ner bar det igen mot nästa fjord och färja.
Så bär det uppför igen och nån mil senare kommer mot Geirangerfjorden. Kanske den vackraste platsen på hela resan. Otroliga väggar som stupar ner mot det gröna vattnet.
Nu hade iaf. temperaturen stigit lite grann. Närmade sej 15 grader.
Trafiken ökade i takt med kurvorna uppför. Kan tänka mej under högsäsong hur det ser ut på vägarna.
Ju högre upp vi kom, ju lägre temperatur blev det igen. Molnigheten tilltog och när vi var på + 1000 meter var det lite blåsigt och kallt.
Dalsnibba kändes kylig.
1500 meter ö.h. gör att snön ligger kvar året runt.
Nu var det "bara" resten kvar. Några timmar och många mil kvar. Bara att nöta på.
10 mil senare kom regnet.
Så det var bara att klä sej i regnställen.
Mil efter mil....
Timme efter timme....
Nu började regnet gå igenom kläderna. Mike the Bike hade fuktiga kalsonger från Lillehammer. Ju närmare gränsen vi kom, ju blötare började vi andra bli.
Drygt 12 timmar efter avfärd, passerade vi gränsen, och var "hemma".
Tankade bensin i Rörbäcksnäs.
Don fyller upp tanken.
Mike the Bike börjar längta hem till badkaret. Fast blötare än så här kan man inte bli, tror jag. Fast han kan ju bestämma temperaturen på vattnet iaf.
Själv hade jag ett torrt par handskar i ryggan. Tänk vilken lyx att stoppa kalla händer i torra handskar. Gjorde att jag klarade mej nästan hem.
Efter 15 timmars hojåkning, varav 9 timmar i regn klev jag in genom dörren. Av med blöta kläder, på med torrt.
Eldade i spisen och en whiskey gjorde att det värmde i kroppen.
Får man smälta en sån här resa några dagar har man snart glömt regnet och kommer ihåg det vackra vädret, och fjordarna... konstigt hur det kan vara.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar